Jag vet inte om det var hennes blick eller orden hon använde. Eller hur hon sa det. Men jag minns värmen och hur jag kände mig sedd i det som smärtade. Som om hon förstod precis hur det kändes och fick mig att känna att jag inte var ensam.
Att skriva en text om empati visade sig vara svårare än jag trodde. Förmågan att uppleva och förstå en annan persons känslor är kärnan i empatin, men empatin rymmer så många fler olika sidor och dimensioner. Vissa människor verkar vara födda med stora hjärtan som rymmer mycket värme och omtanke. Andra behöver träna och utmana sig i att stanna upp och våga se och beröras. Lättast är att känna empati med de som står oss närmast, medan det kan krävas mer för att innesluta fler.
Steget från att känna empati med någon till att ge empati kan ibland vara långt. Vi kanske känner oss osäkra på vad vi kan säga som kan hjälpa. Det kan också handla om rädsla för vad som skulle kunna hända. Att vi inte känner tillit till att vi kan hantera både det vi kan möta hos den andra, men också inom oss själva. Kanske blir vi påminda om smärtsamma händelser som vi isolerat någonstans djupt inom oss. Känslor som inte blivit bekräftade eller tillåtits att finnas.
Att bli bemött med förståelse och värme kan öppna vägar till kontakt med våra egna känslor och behov, både i det lilla vardagliga och det stora smärtsamma. Oftast är närvaron av någon annan som ser och finns där, med eller utan ord, tillräckligt. Någon som med sin närhet och värme skingrar ensamheten och håller oss sällskap i det svåra. Det kan räcka med några enkla ord, ”jag ser att du är ledsen, vill du berätta?”. Någon som tar vår hand eller lägger armen om oss. Det kan också vara det lilla i vardagen som när barnet slagit sig. Att istället för ”Upp med dig, det var inte så farligt” så kan ”Gör det ont? Blev du rädd? Vill du att jag ska blåsa?” göra skillnad i upplevelsen av att vara sedd, bli tagen på allvar. Känslan av att det jag känner och upplever är av betydelse.
Det fanns en tid då jag vara beredd att offra mycket för att hjälpa andra. Jag var i ständig beredskap för att möta de behov som människor i min närhet signalerade. Som om min hjärna var programmerad för att ge, ge, ge utan att kräva något tillbaka. Detta ständiga utgivande hotade att utarma mig. Att möta andras behov på bekostnad av våra egna kan bli väldigt uttröttande. Och kanske är det först när vi fått våra egna behov av förståelse och empati mötta som möjligheterna till kontakt, tillhörighet och medmänsklighet genom empatin verkligen kan öppna sig.
Vad innebär empati för dig? När upplevde du empati senast? Vad var det som var avgörande i det mötet?
